Etymology
1. runsv. vinna, fsv.
vinna, äv. vinnas; motsv. fd. winnæ (d. vinde), fvn., nyisl., fär. vinna (nor. vinne), got.
winnan, lida, fsax.
winnan (mlt. winnen), mnl., nl.
winnen, ffris. winna, fht. (gi)winnan (mht. (ge)winnen, t.
gewinnen), feng.
winnan (eng. win); till den rot som äv. föreligger i sanskr. vanóti, besegrar, övermannar, eftersträvar, begär. — Jfr BROTVINDARE, VINN, sbst.
6, VINST References:
1
2. From Old Swedish vinna, from Old Norse vinna, from Proto-Germanic *winnaną, from Proto-Indo-European *wenh₁- (“to strive, wish, desire, love”). Cognate with Danish vinde, Norwegian vinne, Icelandic vinna, Dutch winnen, German gewinnen, English win. See: Old Swedish '
vinna', Proto-Germanic '
*winnaną', Danish '
vinde', Icelandic '
vinna', Dutch '
winnen', German, old spelling '
gewinnen', English '
win'.
Verbs referencing "vinna"
English
win, German, old spelling
gewinnen, Faroese
vinna, Icelandic
vinna, Low Saxon winnen.