Etymology
1. jfr fd. swichtæ, böja, ä. d. suæcte, om båt: ge efter, kränga (d. svigte), nor.
svikte; ordet representerar sannol. ett sammanfall mellan en inhemsk bildning till den avljudande verbstam som föreligger i fsv. svigha, böja sig (se SVIGA, v.
1) o. det från lt. lånade swichten, ge efter, bringa till ro, stilla, motsv. mnl. zwichten, dets. (nl. zwichten), sammanställt med mht. swiften, tysta, dämpa, fht. giswiftōn, bli tyst. — Jfr SVIKT, sbst.
1
2. liksom d.
svigte, t. schwichten av lt. swichten l. nl.
zwichten, etymologiskt identiskt med SVIFTA, v.
2; med avs. på ljudutvecklingen i lt. av
-ft- till
-cht- (se AKTER, adv.)
3. möjl. etymologiskt identiskt med SVIFTA, v.
1 References:
1 2 3
4. Likely a merger of Old Swedish svigha (“bend”) and Middle Low German swichten (“succumb”). Compare Dutch zwichten (“yield”), Old High German giswiftōn (“quieten down”). Doublet of svika. See: Dutch '
zwichten'.