Etymology
1. fsv. skiuva, skuva (ipf. sköf), sv. dial. skjuva, skuva, skyva; jfr fd. skue- (i ssgn skuestage, stake att staka fram båt med), d. sku(v)e (ipf. -ede), fvn. skúfa (ipf. -aði), nor. dial. skyva, skuva (ipf. skauv, skuvade), got. -skiuban (i ssgn afskiuban, förskjuta, ipf. afskauf), mlt. schūven (ipf. schōf), fht. scioban (ipf. scuob), t.
schieben (ipf. schob), feng. scēofan, scūfan (ipf. scēaf), eng. shove; besläktat med lit. skùbti, börja skynda sig; formen
skugg- beror sannol. på anslutning till SKUGGA; om formen
skuff- jfr
anm. ovan; formen
-skover i pr. sg. beror sannol. på anslutning till UPPSKOV; formen
skuv i ipf. ind. sg. beror på inflytande från ipf. ind. pl.
skuvo, sup.
skuvit o. p. pf.
skuven. — Jfr GESCHIBE, SCHIEBEN, SKOFFA, SKOV, SKOVEL, SKUBBA, SKUFFA, SKUV, vid torvtäkt använt verktyg, SKUV, smuggelgods, SKYFFEL, SKYVE, SKÖVE References:
1
2. From Old Swedish skiūva, from Proto-Germanic *skeubaną. Doublet of skuffa. Cognate of German schieben, English shove. See: Proto-Germanic '
*skeubaną', German, old spelling '
schieben', English '
shove'.