Etymology
1. fsv. stinka, hoppa, studsa, frusa, stänka, stiunka, fara ur sitt läge, studsa, stänka, sv. dial. stinka (i bet.
I 1—3
, II); jfr fgutn. stinqua, fara ur sitt läge, ä. d. stynke, fara i väg, fara samman av skräck, dan. o. nor.
stinke, fvn. støkkva, fara ur sitt läge, fara i väg, brista, skvätta (nor. dial. støkka, brista, ränna i väg, fara upp av skräck), fsax. stinkan, lukta, känna lukt, stinka (mlt., lt., mnl., nl.
stinken), fht. stinkan, lukta, känna lukt, stinka (mht., t.
stinken), feng.
stincan, damma, ryka, lukta, stinka (eng. stink), got.
stigqan, stöta; i avljudsförh. till STANK, sbst.
2; jfr äv. nor. dial. stokka, stinka, i avljudsförh. till støkka osv. (se ovan); av ovisst urspr., möjl. dock besläktat med sv. dial. stäka, stinka (se STÄKRA); i bet.
II är ordet lån från (m)lt. l. t. — Jfr STINK, STINKA, sbst., STÄNKA References:
1 2
2. From Old Swedish stinka, from Middle Low German stinken, from Old Saxon stinkan, from Proto-West Germanic *stinkwan, from Proto-Germanic *stinkwaną. First attested in 1491. Cognate with Dutch and German stinken, Danish stinke, English stink. See: Old Swedish '
stinka', Proto-Germanic '
*stinkwaną', Danish '
stinke', English '
stink'.
Verbs referencing "stinka"
English
stink, Elfdalian
stikka, Swedish
stänka.