Etymology
1. fsv. smekia, sv. dial. smek(j)a(s); jfr ä. d. smege, nor. dial. smeikja, mlt. smēken, smickra (lt. smeken), mnl. smeken, smickra (nl. smeeken), fht. smeichen, smickra, mht. smeichen (t. schmeichen), feng. smācian, smeka, smickra; till den ieur. rot som (med annat avljudsstadium) äv. föreligger i SMICKA, v.
1, o. ytterst samhörigt med SMETA, v. (möjl. äv. med SMED); ordet kan i nord. spr. möjl. vara lån från mlt.; i sv. kan det icke bortses från möjligheten av att
smeka delvis uppkommit ur SMICKA, v.
1, vid ljudlagsenlig övergång i sistnämnda ord av kort
i till långt
e (jfr i sammanhanget nor. dial. smeeka, stryka, glätta). — Jfr SMEKA, sbst., SMEKEN, SMEKING, SMEKLIG, SMEKLING, SMICKA, v.
1, SMÄCKER References:
1
2. Inherited from Old Swedish smēkia, from Middle Low German smêken. Cognate with German schmeicheln. Doublet of smickra. See: German, old spelling '
schmeicheln'.