Etymology
1. , vb, fsv.
slā (ipf.
slō, y.
slōgh),
2. även: slå ihjäl, dräpa, såsom ännu i
3. gamla bibelövers.: 'slå allt det som
4. lefvande är' = nya övers, 'dräpa' (1 Mos.
5. 8: 21) = isl.
slá, da.
slaa, got., fsax.,
6. fhty.
slahan (ty.
schlagen, med
g från
7. andra verbformer, för ä.
schlahen, ännu
8. hos Luther), ags.
sléan (eng.
slay, slå
9. ihjäl), av germ.
*slahan, till en ieur. rot
10. slak; jfr fir.
sligim ds. av en växelrot
11. på ie.
-g. —
Icke veta vad klockan
12. är slagen, motsv. i da. o. ty. -
Slå
13. i betyd, 'hälla, ösa', redan i fsv.; ej i
14. da. el. ty. Härtill uttr.
slå vatten på
15. gåsen, Grubb 1678; likartat uttr. i eng.
16. (on the duck's back). -
En tanke slår
17. mig, jfr eng.
a thought strikes me;
18. ävensom
a thought occurs me, egentl.: löper
19. mot mig, sv.
det faller mig in, ty.
20. ein gedanke schiessl mir durch den kopf.
21. fsv. sla; jfr fd. sla(a) (d. slå, ä. d. äv. slage), fvn. slá (nor. dial. slå), got. o. fsax.
slahan, mlt. slān, slagen, mnl. slaen (nl. slaan), fht. slahan (t. schlagen), ffris. slā, feng. slēan (eng. slay); besläktat med ir. slacaire, person som slår; jfr äv. (med svag böjning) fht. slagōn, ffris. slagia; formen
slaga är sannol. dels lån från mlt. l. t., dels bildad till SLAG, sbst.
1, l. SLAGA, sbst.
1 — Jfr SCHLAGER, SLAFAT, SLAGA, sbst.
1, SLAGBAR, SLAGG, sbst.
3—4, SLAGGA, v.
5, SLAKTA, SLOG, SLÅ, sbst.
1—2, SLÅTTER, SLÄGEL, SLÄGGA, sbst., SLÄJA, SLÄKTE, sbst.
2, SLÖG m. fl. References:
1
22. From Old Swedish slā, from Old Norse slá, from Proto-Germanic *slahaną, from Proto-Indo-European *slak- (“to hit, strike, throw”). See: Old Swedish '
sla', Proto-Germanic '
*slahaną'.
Verbs referencing "slå"
Old English
slean, Alemannic German
schlaa.