Etymology
1. fsv. riuka, ryka; jfr fd. ryghe (d. ryge), fnor. o. isl. riúka, nor. dial. rjuka, mlt. rēken, rūken, lukta, fornlågfrankiska riecan, ryka (mnl. rieken, rūken, lukta, holl.
rieken, ruiken, lukta), ffris. riāka, ryka, rūkia, lukta, fht. riohhan, ryka, lukta (t. riechen, lukta), feng. rēocan, ryka, ånga, lukta (eng. reek); av ovisst urspr. — Jfr RÖK, rök från eld o. d., RÖKA, framkalla l. behandla med rök m. m.
2. sannol. hypersvecistisk form av sv. dial. ruka, sitta framåtlutad, kura, av fsv. ruka, sitta (om hund), motsv. nor. dial. ruka, sitta o. kura ovärksam (framför elden), till (stammen i) RUKA, sbst.
1 (se
ELidén i MeijerbArk. 1: 71 ff. (1937)); jfr det sannol. från nord. språk lånade meng. ruken, huka, eng. dial. ruck, huka; formen ryka sannol. bildad efter mönster av sådana ordpar som finlandssv. dial. ruka, ryka: RYKA, v.2, finlandssv. dial. struka, stryka: STRYKA; med avs. på bet. jfr äv. sv. dial. spisaröka (med öppet ö), person som sitter ovärksam vid spisen, till sv. dial. röka (med öppet ö), sitta o. huka (i avljudsförh. till sv. dial. ruka, se ovan) References: 1 2 3
3. From Old Swedish riūka, from Old Norse rjúka, from Proto-Germanic *reukaną. See also rök. See: Old Swedish 'riuka', Proto-Germanic '*reukaną'.
Verbs referencing "ryka"
English reek, German, old spelling riechen, Danish ryge.