Etymology
1. vb, fsv.
ræfsa, sannol. besl.
2. med
rafsa, se d. o. -- Härtill sbst.
3. räfsa, Verelius 1681, Linné Sk. resa
4. 1749. Det allmänna sv. ordet var
5. annars fsv., ä. nsv., sv. dial.
riva. I t. ex.
6. Sdml. i samma betyd. dessutom
härv
7. jfr fsv.
anhærve ds. (se
harv); o. i t. ex.
8. Vgtl.
harka.
9. fsv. räfsa; jfr ä. d. refse; sannol. sammanhörande med RAFSA. — Jfr RÄFSA, sbst., RÄFSOR, RÄFST, sbst.
1 fsv. räfsa, straffa; jfr fd. ræfsæ, straffa (d. revse), fnor. o. isl. refsa, straffa, fsax. respan, tadla l. dyl., fht. refsen, tadla, feng. ræpsan, tadla, o. mht. reffen, tadla, tukta; möjl. till den ieur. rot som föreligger i lat. rapere, rafsa åt sig, rycka till sig (se RAPTUS), gr. ἐρέπτομαι, äter (eg.: river av gräs ss. ett betande djur), o. måhända äv. i gr. ἅρπυιαι, pl., harpyjor (se HARPYJA). — Jfr RAVLA, v.
2, RÄFST, sbst.
2 References:
1 2
10. Inherited from Old Swedish räfsa, probably a derivative and verbal noun from rafsa (“snatch; gather”).