Etymology
1. fsv. välta intr., starkt verb, motsv. fd., d. vælte, nor.
velte, fvn. velta; den likalydande fsv. tr. anv. (motsv. fd., d. vælte, nor.
velte, fvn. velta, got.
waltjan, fht. welzen (t. wälzen (o. sannol. mht., t. walzen)), feng. wæltan, wiltan) är kausativbildning till det starka verbet; till den rot som äv. föreligger i VÄLLA, v.
2 (jfr (med
w-utvidgning) got.
walwjan, feng. wealwian (eng. wallow), lat. volvere, gr. ἐλυσϑείς, rullad, invirad); den nysv. övergången till 1:a konjugationen torde åtm. delvis bero på inflytande från VÄLTRA l. VÄLTA, v.
2 — Jfr EVOLVERA, INVOLVERA, REVOLVERA, SIDVUL, URVÄLLA, VALKA, v.
2, VALS, sbst.
1, VALSA, v.
2, VÄLSA, v.
1, VÄLT, sbst.
1, VÄLTA, sbst.
2, VÄLTA, v.
2, VÄLTRA
2. jfr t. walzen; sannol. urspr. etymologiskt identiskt med VÄLTA, v.
1, men numera snarast att uppfatta ss. avledn. av VÄLT, sbst.
1 References:
1 2
3. From Old Norse velta (“to roll over”).
Verbs referencing "välta"
English
walt, English
welt.