Etymology
1. , Serenius 1741, jfr fsv.
2. tillnamnet
dykare 1419, från Ity.
düken, biform
3. (med analogiskt omljud) till
dûken, varav
4. fsv.
duka trans., ä. nsv.
duka i betyd.
5. dyka, t. ex. 1667, 1700 (se f. ö.
duka
6. under). Da.
dykke från Ity.
dücken
7. (intensivum till
dûken), liksom
ducke
8. från
ducken. - I ä. tid ipf.
dykade osv.
9. (t. ex. Sahlstedt, Weste, Onkel Adam,
10. E. Carlén, N. P. Ödman); Dalin 1850
11. har blott
dykte o.
dök; SAO 1900: äfv.
12. -ade, en uppgift som dock blev föremål
13. för anmärkning.
14. sv. dial. dyka, springa fort; jfr nor. dial. dika, löpa, fara rastlöst omkring, äfvensom isl. dik, springande sv. dial. dyka, hålla oväsen, träta, skoja o. svära; jfr nor. dial. dykja, våga, drista, göra sig gällande, äfvensom isl. dykr, stoj, larm
15. af nt. düken, biform till duken, dyka (se DUKA, v.
2); jfr d.
dykke, nt. dücken, äfvensom holl.
duiken References:
1 2 3
16. From Middle Low German dūken *ducken, from Old Saxon *dūkan *dukkan, from Proto-West Germanic *dūkan.
Verbs referencing "dyka"
English
duck, German, old spelling
tauchen, Finnish with old forms
dyykata.