Etymology
1. fsv. stynia, stönia, sv. dial. stynja, stönja, motsv. fd. styniæ (anträffat bl. i ipf. stunde), ä. d. stønne, stønje (d. stønne), nor. bm. stønne, fvn. stynja, nor. nn. stynje, stønne, mlt. stönen; i avljudsförh. till STÅNKA, v., o. till mlt. stenen, stöna, mht. stenen, stöna (varav t.
stöhnen), feng. stenan, stöna, o. besläktat med feng.
stunian, genljuda, stöta mot (eng. stun, äv.: bedöva), gr. στένω, stönar, brusar, lit. stenù, stöna, sanskr. stánati, stöna, råma, åska, ävensom med (en
s-lös stam i) DUNDER o. i namnet TOR (se TORDÖN). — Jfr STÄNJA, STÖNJARE
2. jfr nor. nn. støne, fara vilt l. fjolligt omkring, leva ett vilt liv, tumla om; sannol. avledn. av det ord som föreligger i STO, sbst.
2 References:
1 2
3. From Old Swedish stynia, from Old Norse stynja. Cognate of Danish stønne, German stöhnen, English stun. See: Old Swedish '
stynia', Danish '
stønne', German, old spelling '
stöhnen', English '
stun'.
Verbs referencing "stöna"
English
stun.