Etymology
1. fsv. häfta, häpta, binda, hämma m. m., sv. dial. häfta, sätta hälla på (häst), hindra, uppehålla, vara hindersam, förhindras, motsv. d. hæfte, nor. hefta, isl. hepta, got.
haftjan, fsax.
heftian, hehtian, mnt. heften, mnt., mnl., holl.
hechten (se HÄKTA, v.), fht., t.
heften; avledn. till stammen i fsv., isl. hapt, n., band, fjätter, t. haft, m., spänne, häkta, hake, fängelse, o. i fsv. hapter (l. hapti?), fånge, isl. haptr, fånge, got. hafts, fsax., fht. haft, feng. hæft, fången, ss. substantiverat: fånge; eg. ett med t bildat p. pf. till HÄVA o. motsv. lat. captus. — Jfr HÄFT, sbst.
1—3, HÄFTA, sbst., HÄFTE, sbst.
1—3 References:
1
2. From Old Swedish hæpta, from Old Norse hepta, from Proto-Germanic *haftijaną. Cognate with Danish hæfte, Norwegian Norwegian hefta, Icelandic hepta, Gothic 𐌷𐌰𐍆𐍄𐌾𐌰𐌽 (haftjan), Old Saxon heftian, hehtian, Middle Low German and Dutch hechten, and German heften. See: Old Swedish '
hæpta', Proto-Germanic '
*haftijaną', Danish '
hæfte', Icelandic '
hepta', Old Saxon '
heftian', Dutch '
hechten', German, old spelling '
heften'.